Så jävla trött på ”friska” folk ibland!!!

Folk som inte har elr aldrig haft psykiska problem, elr haft det en kort stund som säger saker som ”Man får väl försöka lite själv också” ”det går över” ”jag mådde dåligt ett halvår”

VA FAN HAR JAG GJORT I HELA MITT LIV OM INTE FÖRSÖKT OCH KÄMPAT! Hade varit död för längesen om jag inte hade ”försökt lite själv också” som folk säger….hatar hatar hatar när folk säger såna saker som om man bara ligger hemma och tycker det är asskönt att inte ha ett jobb och inte kunna köpa en jävla vinterjacka i en vanlig butik för att man lever på existensminimum och har gjort det till och från i 8 år…förutom när man försökt komma bort och pluggat men inte lyckats med det heller…

Jag önskar ibland att ALLA skulle få känna på hur det är att må och leva så här…att det inte går en sekund nästan utan tankarna och känslorna man har… men nej jag är inte så elak att jag skulle njuta av att andra skulle få känna på detta för det är ta mig fan så jävla hemskt… och folk tror man inte gör nåt för att komma ur detta…herregud säger jag bara…

Känner mig ännu mer värdelös när man får höra hur folk ser på de med psykiska sjukdomar…nej nu vill jag fan ha en diagnos som jag kan köra upp i folks arslen så dom får bevis på att man har något fel!

Och nu händer det äntligen grejer så säg inte att jag inte gör något… har stannat på projektet i två hela år.. en evighet för mig med mina problem.. ska nu få lönebidrag, snart börja övningsköra, snart får jag äntligen en riktig psykolog efter alla års tjatande…

Det tar säkert mer än dubbelt av mina krafter att göra allt än vad det skulle göra för någon utan psykiska problem… säger inte att vi med problem är dom enda som får kämpa… livet kan vara fördjävligt för dem utan psykiska problem också så jag säger inte att andra har det enkelt…

Men är så jävla trött på denna oförstående attityden… den kommer till och med från min ledsagare ibland… då blir jag ännu mer trött..folk som är så ska inte få jobba med folk som är psykisk dåliga….

Man tror ju att man är ensammast och konstigast i världen för att man mår så här när folk säger att det inte är något fel på en..men att läkarna ser det, men ändå blir vi inte betrodda? Vad beror detta på?

Tror ni att vi är ett par jävla slöarslen som gillar att leva så här??? Gillar att se så svart på framtiden, att få dras med den här sjukdomen att vissa tar sitt liv..elr känner att dom måste ta sina liv för att inte förpesta sina barns liv! ÄR detta sunda tankar?!?! Skulle en frisk människa tänka så här…det skulle ju skrämma skiten ur en ”frisk” person om den börja känna så här men det är för vissa…dygnet runt…

Ändå kämpar vi..iaf JAG och jag har alltid gjort… har aldrig sagt nej, vägrat något eller bara skitit i grejer..jag har testat allt soc har slängt åt mitt håll..

Gav upp en gång och då gjorde jag det med råge så att jag skulle slippa vara mitt, folks å samhällets belastning mer men det fungerade tydligen inte, överlevde och började kämpa redan ca 5 veckor efter det!

Jag är en jävla kämpe och det kan jag säga med gott samvete! och när folk säger något annat så blir jag så förbannad…