Så jävla trött på ”friska” folk ibland!!!

Folk som inte har elr aldrig haft psykiska problem, elr haft det en kort stund som säger saker som ”Man får väl försöka lite själv också” ”det går över” ”jag mådde dåligt ett halvår”

VA FAN HAR JAG GJORT I HELA MITT LIV OM INTE FÖRSÖKT OCH KÄMPAT! Hade varit död för längesen om jag inte hade ”försökt lite själv också” som folk säger….hatar hatar hatar när folk säger såna saker som om man bara ligger hemma och tycker det är asskönt att inte ha ett jobb och inte kunna köpa en jävla vinterjacka i en vanlig butik för att man lever på existensminimum och har gjort det till och från i 8 år…förutom när man försökt komma bort och pluggat men inte lyckats med det heller…

Jag önskar ibland att ALLA skulle få känna på hur det är att må och leva så här…att det inte går en sekund nästan utan tankarna och känslorna man har… men nej jag är inte så elak att jag skulle njuta av att andra skulle få känna på detta för det är ta mig fan så jävla hemskt… och folk tror man inte gör nåt för att komma ur detta…herregud säger jag bara…

Känner mig ännu mer värdelös när man får höra hur folk ser på de med psykiska sjukdomar…nej nu vill jag fan ha en diagnos som jag kan köra upp i folks arslen så dom får bevis på att man har något fel!

Och nu händer det äntligen grejer så säg inte att jag inte gör något… har stannat på projektet i två hela år.. en evighet för mig med mina problem.. ska nu få lönebidrag, snart börja övningsköra, snart får jag äntligen en riktig psykolog efter alla års tjatande…

Det tar säkert mer än dubbelt av mina krafter att göra allt än vad det skulle göra för någon utan psykiska problem… säger inte att vi med problem är dom enda som får kämpa… livet kan vara fördjävligt för dem utan psykiska problem också så jag säger inte att andra har det enkelt…

Men är så jävla trött på denna oförstående attityden… den kommer till och med från min ledsagare ibland… då blir jag ännu mer trött..folk som är så ska inte få jobba med folk som är psykisk dåliga….

Man tror ju att man är ensammast och konstigast i världen för att man mår så här när folk säger att det inte är något fel på en..men att läkarna ser det, men ändå blir vi inte betrodda? Vad beror detta på?

Tror ni att vi är ett par jävla slöarslen som gillar att leva så här??? Gillar att se så svart på framtiden, att få dras med den här sjukdomen att vissa tar sitt liv..elr känner att dom måste ta sina liv för att inte förpesta sina barns liv! ÄR detta sunda tankar?!?! Skulle en frisk människa tänka så här…det skulle ju skrämma skiten ur en ”frisk” person om den börja känna så här men det är för vissa…dygnet runt…

Ändå kämpar vi..iaf JAG och jag har alltid gjort… har aldrig sagt nej, vägrat något eller bara skitit i grejer..jag har testat allt soc har slängt åt mitt håll..

Gav upp en gång och då gjorde jag det med råge så att jag skulle slippa vara mitt, folks å samhällets belastning mer men det fungerade tydligen inte, överlevde och började kämpa redan ca 5 veckor efter det!

Jag är en jävla kämpe och det kan jag säga med gott samvete! och när folk säger något annat så blir jag så förbannad…

 

Mår bättre men hur länge?

Nu har jag kommit in i en bättre period igen, får se hur länge den varar. Klarat att gå till jobbet, städat och bara levt lite mer normalt i några veckor nu.

I ca 6 månader hade jag min senaste svacka och det var sjukt jobbigt, trodde aldrig det skulle bli bättre men nu äntligen är det lite bättre..för en stund iaf, jag vet att jag kommer falla igen men skönt att få komma upp och andas lite och slippa självhatet, hopplöshetskänslan och dödslängtan varje dag.

Visst allt finns där ändå men i mindre former när jag kommer upp lite…vill veta varför det är så här, finns det en diagnos eller är det bara så här jag är i min depression? Upp ner upp ner upp ner i en bergochdalbana..

Brukar tänka för mig själv ”snälla fall inte igen , vill inte vill inte snälla vill inte falla” men jag vet att jag inte kan göra något åt det.. kan bara hoppas att det inte blir så illa och inte så långvarigt.

Har däremot fått med mig något sen min dåliga period och det är att det håller i sig att jag inte gillar att prata med människor, jag ignorerar och bara varken vill eller orkar prata med någon.. inte ens dom närmaste.. vill bara vara i fred. Och så var det inte innan jag fick min dåliga period då var jag ganska bra på att vara social för en stund.

Har inte heller orkat att börja träna igen, det känns bara onödigt om jag faller å skiter i det igen.. blir så jävla jojjoträning så det blir helt fel.. men har nyligen börjat gå nån promenad då och då.. ingen läsk på vardagar och lite småändringar iaf.

 

Idag är första gången på länge jag gråter, försöker att inte tänka på honom men dom senaste dagarna har tankarna tagit sig fram genom mitt försvar , folk har pratat om honom och jag var ut på krogen med lillebror i helgen.. så som jag och han brukade.

Känns fortfarande alldeles för overkligt för att vara sant, och 1 år 4 månader..att tiden gått så fort..

Kom igen! Jag vill ha en psykolog! Över ett år sen bror dog. Blev att skriva lite om tiden på psyket också

Ja kom igen för fan. Står på kö så snart men kan dom inte låta mig gå före?? Har tjatat å tjatat om en psykolog i så många år, så många år innan allt hände..när det bara var jag som mådde dåligt..

Skulle äntligen få en när jag blev gravid för det var ju så viktigt då..men det tog för lång tid, fick panik å gjorde en sen abort, då fick jag en..trodde jag men hon var bara skötare och inte fattade mkt. Skulle få en annan men det kom bara bortförklaringar så fick ingen då.

Fick ingen när jag skar mig illa och satt på säter och bad om hjälp, fick ingen när pappa försökte ta sitt liv, fick ingen när min bror tog sitt liv! Det är det sjukaste…

Satt på säters psyk i timmar och bad om hjälp med att få någon att prata med..vad gör idioterna då? Går bakom ryggen på mig och kontaktar min pappa och ger oss familjeterapi. Ja bra men jag ville ha en egen tid.. förstå vad snopen jag blev när jag frågade ”Är detta min tid och den hjälp jag bönade om” och fick ”ja” å ett frågetecken till svar.. helt sjukt.

Får dom göra så? Jag är ju vuxen.

Dom förstod inte när jag sa att jag ville ha en egen att prata med och att min bror också kanske skulle behöva det.. man vill inte säga allt när halva familjen är med. Men då blev dom jättechockade och så kunde man minsann inte göra.. jävla idioti.

Sen efter mitt självmordsförsök så fick jag inte heller någon.. vad lever vi i för samhälle? Jag gick runt på psyket och bara tog upp plats kändes det som, dom ville ju kasta ut mig men som tur var så orkade jag inte vara kvar där längre.

Var skitdålig koll på allt där.  När jag kom halvt på fötter och skulle få en rundtur så höll dom inte riktigt koll på att jag inte orkade gå för egen räkning, var ganska påverkad av alla tabletter fortfarande.

Fick tjata som fan om såna här tabletter mot muntorrhet för att jag kunde ju knappt andas elr svälja första dagen, det var hemskt trodde jag skulle kvävas av att vara så torr.. sen fick jag ju tjata hela tiden efter såna, tog dit mina egna men det fick man inte ha på rummet.. farligt?.. sen efter när jag kom hem fick jag höra att dom har laxerande effekt å då förstod jag varför jag inte fick ha dom 😛 Men iaf… dom delade dom ut till folk sen för deras sort tog slut!!!! Jag hade en annan sort så jag började undra och ju burken var betydligt lättare när jag fick åka hem sen… suck

Kablar var kvar över nätterna i rummen fast dom eg skulle låsas in, dom låste dörrarna till toaletterna när det var mat för anorektikerna å bulimikerna men dom fick hämta duschslang och duscha precis efter.. stolpskott!? Alla förstår väl den situationen?

Dom hade ingen koll på om jag hade frigång eller inte , en halv vecka innan jag fick svar på det. Det hade jag tydligen, det blev jag lite chockad över.

Dom tappade bort mina grejer när dom flyttade rum åt mig när jag var hemma över påsken…och hade inte tid att kolla efter dom, så när jag skulle hem så fick jag ju säga till dom att jag vill ha mina grejer med mig hem..ja å dom låg ju kvar i gamla rummet med den andra personen (som verkade ha någon hjärnskada elr något) och hon hade ju använt grejerna som om dom vore hennes hahaha ja jag blev helt paff…

Men det var ändå skönt att gå runt där som ett kolli och få mat serverad och bara vara. Men blev pigg ganska fort..tror jag förträngde den händelsen med..förstod inte varför jag inte kände mera efter. Kände bara lite skam.

Men tror jag är ganska blockerad för allt..

Ja det finns nog hur mkt som helst att säga om det stället men nu så orkar jag inte mer för idag.

Gud vilka blandade inlägg det blir.. men ja..kanske får lägga upp händelse för händelse sen ist.. får se

 

 

saknar sig så! kom tillbaka älskade bror

saknar dig så…vill inte tänka på dig alls annars men nu när man är full och ensam så..saknar dig så det gör ont..varför lämna du mig? varför….

mår så dåligt så jag skjuter bort tankarna på dig, har för mkt med mig själv så jag orkar bara inte men just nu just ikväll.. hur kunde du göra detta mot mig? HUR? jag vet att man inte tänker på andra när man gör som man gör men ändå..hur,…jag gjorde allt för dig skulle gjort mer.

det är fortfarande för overkligt..sjukt overkligt, känns inte som om det hänt

jag vill ha dig här, jag hatar att du gjort detta mot mig..vad hade du tyckt om det vore jag? men du kanske ville hinna före mig så du slapp smärtan…du kanske visste att jag skulle försvinna…

jag är så jävla trött på detta så jag vet inte om jag vill vara kvar..varför ..känns så jävla onödigt..nån gång ska vi alla dö så varför inte nu om man inte mår bra och måste pinas genom livet?

 

kom tillbaka min älskade bror!!!!!!!!!!!! älskar dig å saknar dig så det gör int!!!!! kom tillbaka!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Dokumentär om självmord

 

 

http://urplay.se/165406

andra julen utan dig <3

Kan inte förstå att jag ska vara utan dig alla jular framöver…Såna här dagar är extemt jobbiga, igår också. Du fattas..

Tänker tillbaka och undrar hur någon av oss orkade fira jul förra året, två månader efter din bortgång bara..mamma säger att hon måste varit i chock..vi kanske alla var det.

Var med pappa, hans tjej och min lillebror idag, tände ljus på kyrkogården, laga och åt god mat. Riktigt trevligt, och en nykter jul för en gångs skull.

Men nu vill jag bara att den ska vara över och komma in på ett nytt år..får väl hoppas att nästa blir bättre..som jag säger varje år men aldrig blir det nå bättre..Sa att 2010 skulle bli det bästa året i mitt liv…det blev mitt värsta. 2011 skulle jag få ordning på livet..då försvann nästan livet.

Personen som hjälper mig ordnade upp det där med samtalsbyrån så att jag ska få terapi iaf. Skönt det..jag hade aldrig orkat fixat det efter det nedslående beslutet jag fick.

3 månaders väntetid men dom skulle försöka snabba på det..och det är snabbt för att vara dom, annars är väntetiden 6 månader så det känns skönt.

Har avslutat samtalen där jag gick i nästan 2 år, skönt faktiskt..eftersom det ändå inte hjälpte nåt.

Avslutade min alkoholbehandling också..eftersom jag inte har motivation att sluta så varför ska jag gå där och slösa tid..vet vart dom finns om jag behöver hjälp igen. Men vi får se.. just nu har det gått hur bra som helst att dricka.

En liten uppdatering iaf

Hur kan en människa få nej till hjälp att orka leva??

Var nästan två månader sen jag skrev och då skötte jag projektet bra men nu så har det spårat ur som allt annat gjort innan…är knappt där, orkar inte, vill inte, vill bara vara hemma och vara ensam.

Mår så dåligt fortfarande, detta är inte bara en svacka känner jag, det är mer än så..det är så här jag mår för jämnan..

Hade äntligen tagit mig i kragen och ringt och försökt få en tid hos en riktig psykolog, eftersom min inte är en utbildad psykolog plus att det inte hjälp på dom här åren..bad också om mer hjälp med att få bort alkoholen…

Förklarar mer snart om det… nu har äntligen folk fångat upp mig och hjälper till…handledaren har frågat mycket och sagt att jag får komma och be om hjälp och nu när hon frågade idag igen tacka jag ja.

Hade en kontakt för tre år sedan som var superbra men hon försvann, blev sjuk.. förstod ingenting. Men nu har hon kommit tillbaka lite och börjat arbetsträna hos oss (hon tillhörde ju det stället som är kopplat till oss) Ska börja jobba mer och mer, hade varit allvarligt så nu förstår jag varför hon bara försvann.

Handledaren fråga om den personen kunde hjälpa mig och absolut, det händer något när hon hjälper. Redan idag har det hänt grejer och jag har bara pratat med henne i telen i en halvtimme.

Men iaf det med samtal så ringde hon dit och fråga vad som händer, har ju inte fått nå svar därifrån.. jo det hade jag tydligen fått stog det där. Blir så förbannad när jag hör sånt, att dom har pratat med mig men sanningen är att jag inte pratat med nån därifrån.

Dom sa att jag inte får nån hjälp!! För att jag har hjälp…men som jag förklarade tydligt inte är ”äkta” psykolog och som inte hjälpt ett skit, och nu vill jag ha något riktigt som kan hjälpa efter allt skit..att jag inte vet om jag orkar mer.. men så får man NEJ

Kommer inte ihåg vad jag sa när jag pratade med dom men jag tror att jag sa att det börjar bli illa och att jag snart inte orkar mer.

Hur kan en människa få nej till hjälp att orka leva?? 

Men hon som hjälper mig nu ska prata med chefen där och reda ut detta.. fan va knäckt jag hade blivit om jag inte fått hjälp av henne nu.. hade nog gett upp en smula till och dött mer inombords…

Ska man behöva kämpa för att få hjälp som man själv betalar?????? Önska man hade mer pengar kunde man gått till någon privat… det här samhället skiter ju i en fullständigt..

Alkoholhjälpen..ja jag måste träffa en person jag träffat ganska mkt men hon måste göra en formell utredning om jag ska ha ny eller annan hjälp..och det tar evigheter eftersom jag har en tid i veckan och nu var hon sjuk så har inte ens börjat på utredningen..så jävla mycket kan hända på flera veckor..vill eller varken orkar vänta.

I lördags drack jag men jag hade kul iaf.. fast var full till kl 21 dagen efter! Hur kan man få i sig så mycket att det räcker att vara full en dag till…känns nästan farligt..så var bakis både måndag och tisdag. Men inga onda tankar..åkte från stället man däcka och sen hem med en kompis som jag umgicks med skönt nog, så då sitter man inte för sig själv och mår dåligt.

Har nog bara varit full ensam en gång sen jag började, det var kl 7 på morgonen när jag hade tagit mig hem och jag mådde så jävla dåligt..ville verkligen ha grejerna hemma för att göra om det..

Det är det tillståndet som skrämmer mig..man har druckit sen tagit sig hem..om det nu är på natten eller morgonen och man nyktrar till så pass att man är medveten om vad man tänker och gör.. att det är då man vill slå till.

Att jag inte va så full när jag gjorde det som folk kanske tror…att det var fyllehjärnan..visst det hjälpte väl till men jag var så klar så jag visste vad jag höll på med.

Har ju inte haft nåt hemma sen dess. Fast nu har jag hämtat ut lite..för behöver det i vardagen

Det skrämmer mig.. men ändå kommer tankarna att fan kan jag inte göra det på fyllan igen och bara låta det vara över…

Men nu tänker jag fan vara ärlig när folk frågar.. jag vet inte om jag vill leva.. eller vill vill jag nog men inte om jag ska behöva leva och må så här länge till.. orkar inte mer.. trodde aldrig att jag skulle komma till detta stadiet igen när självmordstankarna är starka och allvarliga igen.. men nu är dom här och jag orkar inte kämpa en bit för att sedan hamna här ännu en gång.. nog får vara nog..

Hoppet om en bra framtid finns inte alls längre.. trodde alltid att det skulle finnas åtminstone..förstod inte alls hur bror kunde känna så.. även fast jag känt så förut så glömmer man hur jävla illa det kan vara.

Vet inte om jag kan tro på att jag kan bli frisk och få ett ”normalt” liv..med det menar jag, jobb, bil, familj, hus, må så bra att man är lite lycklig åtminstone…..men vet inte om jag har det i mig…

Andras drömmar kanske är att bli super på något sätt..min dröm är att orka och tycka om livet, och kunna leva ett så normalt liv som möjligt…

Ett år sedan du valde att lämna oss kära bror.

Kan inte fatta att det har gått ett helt år, känns så overkligt…vet inte om jag förstått helt att du är borta för alltid.

Var alldeles nyss till minneslunden och tände ljus för dig. Ett år och många fler kommer passera…utan dig.

Drömde om dig inatt..du var borta och ville vara det men sen gav du oss en ledtråd så vi kunde hitta dig.. du sa att jag fick krama dig hur mycket jag ville…

Hur ska jag klara mig utan dig? Jag mår så jävla dåligt och det kände som om du var den enda som förstod..

Känner mer och mer att jag vill komma till dig och det skrämmer mig. Speciellt nu när jag har börjat dricka igen..skulle dricka i helgen men det blev inte så och det var nog bra för jag mår så jävla dåligt, är rädd för vad som kan hända då när spärrarna är borta.

Dom runt om mig är oroliga men dom kan ju inte göra mer än att fråga en massa och själv säger man att allt är okej och jag klarar mig…

Funderar på att ta ledigt imorgon iaf..vet inte om jag orkar vara bland folk just nu.. igår kände jag att jag bara ville stänga in mig, stänga av alla telefoner och datorn och bara få vara ifred en hel vecka… men mitt ansvarstänkande tillåter inte det..så jävla jobbigt..mår dåligt hur jag än gör.

Men en dag går nog bra..jag är nog den enda som inte tagit ledigt från det här projektet för minsta lilla..vi får ju göra det eftersom vi har våra skörheter men jag kör på hur illa jag än mår.. så nu kanske det är min tur att få ta lite lugnt.

Men beror på hur jag mår imorgon.

Har haft på känn att du inte skulle vara kvar hos oss men ville inte veta av det så jag slog bort dom tankarna elr känslorna el va det nu var… har lite samma känsla om mig själv nu..kan ju vara för att jag mår så kasst som jag gör också men det är lite skrämmande…det är så skum känsla att känna..det beror säkert på hur allt går framöver..jag orkar bara inte må så här länge till…någon glädje, vad som helst..kom och få mig att vilja leva…

Idag spelas nog Metallica – Nothing else matters  lite var stans för din skull. Även här. Älskar dig såååå Daniel.

 

trött på allt..hur ska man orka?

så trött på att vara jag, trött på att må dåligt och på allt skit i livet.. trött på att hata mig själv

Hur ska jag komma ur detta.. hur ska jag någonsin kunna leva ett normalt liv?? Kommer någon vilja leva tillsammans med mig när allt är så här…?

Orka kämpa om man ändå aldrig kommer upp…tänk om man aldrig kommer upp och måste kämpa i hela sitt liv..hur fan ska man orka med det? Ibland känns det så jävla meningslöst..

Det är inte som när jag var 16 år och verkligen inte ville leva mer men inte vågade göra något åt det… nu vet jag att jag vågar men jag vill inte dö.. men jag vet inte heller om jag vill leva om det ska vara så här..

så jävla trött på att känna så här

trött på överätandet, sockerberoendet, vikten, ensamheten,bitterheten, ilskan, killar som bara utnyttjar, pengar, alkoholproblemen, längden, den förstörda självbilden, måendet, den evigt olyckliga kärleken, sorgen och det förbannade jävla dermatillomanin..allt…trött på livet som det är just nu… vill kunna få sova tills allt ordnar sig om det nu kommer göra det.. men sorgen blir jag aldrig av med

känner mig så jävla värdelös..att jag har sökt och bett och bett och bett om hjälp under så många år och inte fått….

att man inte ens var värd att hjälpa efter pappas självmordsförsök.. eller när bror tog sitt liv… inte ens när jag försökte och låg på psyket efter…

varför ska jag fortsätta skrika efter hjälp när man ändå inte får den….det förstår dom inte förrän det är försent.. när man är borta…då sägs det ”vi skulle gjort mer”………………….men när man är här och kämpar allt man kan för att orka så nej

 

När jag/vi fann dig, saknar dig bror <3

Idag är saknaden så fruktansvärd, tror det är för att jag pratade om dig igår. Det är inte ofta det händer nuförtiden, det är svårt.

Såg nyss på ”Jag saknar dig”  jag grät genom halva filmen, allt kommer tillbaka.

Har inte skrivit så mycket här om hur jag känt direkt, mest vad som hänt och så eftersom jag inte uppdaterat så ofta.

Saknaden är så stor men ändå kan jag fortfarande inte riktigt förstå att du är borta, att jag aldrig kommer få krama om dig igen, höra ditt skratt, se ditt leende.. det gör så ont..det gör så jävla ont att du lämnade mig.

T’änker ofta på hur det skulle ha varit om jag kom den dagen du ville att jag skulle komma.. det kanske inte hade varit för sent.., eller om jag fattat smset och gått dit på en gång!!! Var det de du ville kanske? Att jag skulle märka att något var fel och springa dit…..såg smset lite snabbt eftersom jag sov och kollade och inte tänkte mer på det sen.         Hade du klarat dig om jag gått dit på dagen sen.. ? Jag låg ju medvetslös i 6 hela timmar innan jag hittades och klarade mig………..du kanske också hade klarat dig då…..jag tog ju mer än dig..samma mängd av en sak men jag tog ju massa tabletter också… du kanske bara var medvetslös länge innan du dog….

Förstod sen när ingen hört av dig vad du menade med smset…jag är så arg på mig själv att jag inte förstod på en gång.

Jag visste på en gång att något var fel när jag frågade runt om ingen hört av dig.. gick hem till dig och inget svar.. paniken växte, ringde å banka.. gick runt för att kolla baksidan, persienner nerdragna som vanligt men jag försökte allt jag kunde att se genom springorna..klättrade på min cykel du hade på altanen, såg dina knän.. du satt där du brukade.. framför datorn…sen din hand tyckte jag att jag såg. Var så ljust ute så man såg inte in så bra.. men jag var 90% säker…

Ringde pappa i panik och han kom på en gång men såg ingenting…. jag fick ringa för att dom skulle komma och öppna upp.. berättade allt men ändå tog det dom nästan 2 timmar att komma.. jag satt hemma i ett vakum och väntade på samtalet.. fick ringa igen och fråga vart dom var.. medan min vän gick och kollade om nån var där.. för jag ville gå men jag fick inte för honom.

Han ringde och sa åt mig att ringa igen för nu var det mörkare ute och han såg vad jag sett mycket tydligare nu..i telen sa hon att polisen precis anlänt till platsen och min vän mötte upp dom.. jag hörde inget från honom så jag ringde men han bad mig att stanna hemma.. ville verkligen gå dit men han var på väg till mig igen.

När han står där i öppningen till vardagsrummet så förstår jag på en gång på hans blick.

Han berätta att dom gått runt på baksidan och krossat fönstret (då var jag kvar i telen, han la på precis när dom krossat rutan)..dom hade väl kollat honom sen att dom öppnat upp alla fönster.

Min vän sa att polisen inte kan komma och säga något än för jag väntade ju på att dom skulle komma och säga något. Men dom får inte säga att någon är död förrän en läkare undersökt och sagt det.

Pappa skulle komma och hämta mig och jag väntade, när han äntligen kom så sa han att han hade gått dit och fått sitta där med honom en stund.

Jag vet inte om jag ångrar eller inte att jag inte krossade rutan själv och gick in.. eller sprang dit när jag fick veta eller att jag inte sprang dit innan dom tog med honom bort.     Men jag visste innerst inne att det redan var för sent annars hade jag krossat och sprungit in själv…  Folk tycker att det är bra att jag inte fick se honom så…men jag vet inte.

I dödsannonsen står det 16.e oktober men vi närmast vet att det eg är 14.e.. 16.e hittades han men jag förstod på en gång när jag fick höra att poliserna öppnat alla fönster att han hade suttit där ett tag.

Kusin o bror festade, kusin gick därifrån till en annan fest och skulle komma dagen efter och hämta sina grejer (därav smset att jag vore snäll om jag följde med honom och hämtade hans saker).  Men kusin hade antagligen kommit tillbaka till honom precis efter han skickat det smset.. (jag tänkte att kusin får väl säga till när han ska hämta grejerna så följer jag med, jag trodde bror hade lagt in sig på psyket…att det var därför han skrev som han gjorde.)

Iaf så har han berättat att bror var så pigg och glad när han kom tillbaka, väldigt uppåt (I efterhand förstod jag att han hade bestämt sig då). Så kusin hade tagit sina saker och åkt hem. 05.17 fick jag sms, kusin var där  innan 06.00. Han hade sett nå tabletter och frågat vad det var och bror hade sagt att det bara är sovmedicin så han kunde sova (han hade väldiga sömnbesvär). Men i efterhand så vet jag att det inte var det för han hade inga i tablettform, det var mina antidep han stulit.. han trodde väl att det skulle hjälpa till men jag åt en karta om dagen så dom hade inte kunnat gjort mycket..men det visste inte han.

Pappa hade hittat kartan när han rensade lägenheten efteråt…

Han hade snott den en elr två månader tidigare för jag märkte att en fattades och pratade om det med honom..att jag måste glömt den nånstans eller nåt, att det var så skumt att en var borta…så han måste ha tänkt på det här ett tag innan.

Mycket man förstått i efterhand.. jag tyckte att det var konstigt att han inte tjatat om att jag skulle vara med och festa den kvällen.. men jag tänkte inte mer på det…han tjatade alltid att jag skulle vara med… inga undantag…förutom den kvällen..

Efteråt var det som att gå runt i ett vakum.. sitta med släkten helt stilla medan tårarna bara rann ibland, var skönt att vara med folk som pratade lite om vardagliga saker emellanåt.. bara lyssna och sitta och vara.

Att sova och vakna upp var så jobbigt.. det var som att gå igenom allt gång på gång på gång, varje gång man vakna var som en käftsmäll…man hade inte bara drömt..

Jag kunde inte se på tv för jag var inte riktigt med, kunde inte äta, duscha, laga mat, orkade inte prata med folk… när jag skulle börja laga mat igen så stog jag för det mesta och grät genom hela den stunden..

Ibland var jag så arg att jag bara vill förstöra saker.. kasta saker i väggarna och bara skrika rakt ut… men jag är för kontrollerad för sånt.. men nu efteråt så känner jag att jag skulle ha gjort vad som föll mig in.. hade nog varit skönt och befriande på nåt sätt ist för att hålla in så mycket…

 

 

Älskade, saknade, underbara du